Mercurium blir titeln på bok 4. Det är det gamla ordet för arsenik …
Så här ser manuset ut just nu – utspritt över köksbordet. Jodå det finns ett system i det. Grönt A4-papper betyder till exempel att det skall in ett stycke av dåtidshistorien där.
Ja, det är bara att fortsätta!
Hoppfulla hälsningar!
Ann
Nice German readers who sent me a gift along with two books that they asked me to sign.
Sommaren är slut, Bokmässan likaså. Tack för fina, roliga möten i samband med mässan. Och tack för alla härliga kommentarer som ni lämnar här på min sida – det ger mig extra energi.
Nu sitter jag här igen och visst borde jag uppdatera sidan oftare, men jag skriver och hela mitt fokus ligger på berättelsen, bok 4.
Fastän jag vet vilken historia jag vill berätta har det varit trögt i början. Jag kunde inte minnas att det var så trögt senast, så jag tittade i min gamla anteckningsbok över ”Porto Francos väktare” och insåg att visst tar det ett tag för historien att finna sin väg. När man blickar bakåt ser vägen så rak och självklar ut men så är det inte när man sitter där och skriver. Även om det finns en plan så händer det oväntade saker och trots att man själv skapat karaktärerna så tar de sig ibland friheter som man inte alls räknat med.
Jag började med research på allvar i mars. GIck runt med kommendant Eiwe Svanberg uppe på Carlstens fästning. Kröp i gångar och lät ljuset från otillräckliga ficklampor lysa vår väg eftersom elen vägrade fungera. Och jag som är mörkrädd och allt.
Levnadsödet som jag vill berätta om har funnits med mig ett bra tag. En person som jag ofta går och tänker på trots att hon varit död i över 200 år.
En kvinna, mitt bland alla män inne på Carlsten. Isolerad och inlåst utan någon kontakt med de andra fångarna eller yttervärlden. Varje gång jag öppnar porten till Kommendantshuset där hon och de andra adliga fångarna satt fängslade ropar jag
”Hallå allihop här kommer jag!” bara för att förvarna dem. Och kanske även förbereda mig själv i ett försök att tygla min hopplöst vilda fantasi. Egentligen skulle jag inte bli särkilt förvånad om någon i ålderstigna kläder klev fram och hälsade mig välkommen eller frågade vad jag hade där att göra. Om jag inte hade dött på kuppen.
Det händer något med mig när jag kommer innanför Carlstens murar. Jag undrar om det finns sång, klagorop och minnen kvar efter alla dem som suttit där. Eller åtminstone någon? Om man lägger huvudet riktigt nära stenmuren. Borde det inte göra det?
Jag nickar och viskar ”Guds fred” eller bara ”Hej” vid ett hörn i slutet av den långa gången där flera personer sett en soldat stå. Går så lugnt jag kan och pustar ut på andra sidan, tacksam att ingen lagt en knotig hand på min axel.
Historien är väl aldrig längre bort än så egentligen? Inte längre bort än våra minnen och tankar. Regnet smattrar mot fönstret och äppelträdets grenar sträcker sig mot himlen, vajar i vinden medan jag skriver vidare.
TACK!! alla ni som hört av er efter att ha läst mina böcker!
Jag har sparat alla meddelanden och brev som jag har fått. Trevliga möten i samband med signeringar eller på olika öar under sommarseglingen tänker jag på med glädje. För det ligger så mycket arbete bakom varje bok och betyder så mycket när någon berättar att de låg och läste till klockan 3.30 trots att de hade ett tidigt jobbmöte morgonen därpå, eller att de faktiskt åkte hit till Marstrand för att gå i Själakistans fotspår. Sådant känns fantastiskt och den energin bär jag nu med mig när jag sitter med bok tre, som håller på att ta form.
Barnen lämnades på dagis i morse, därefter gav jag mig ut på promenad. Hittade en gammal stig som jag inte har sett förut. Klättrade i berg och såg den strida ström med föräldrar i bilar på väg till sina jobb.Fast detta är ju mitt jobb. Att leta historier. Än så länge har jag bara en massa lösa trådar och är inte helt säker på hur de hänger ihop. Research började jag med för ett bra tag sedan, i samband med att Själakistan gått till tryck.
Första steget nu är att samla trådarna och skriva synopsis, en översikt över hela boken från början till slut som förlaget vill ha. Problemet är att det alltid händer saker under resans gång, karaktärerna tar egna initiativ när jag väl börjar skriva och vem vet var det slutar då?
Jag skall göra ytterligare ett besök på Klöverön, söder om Marstrand (ön ligger till vänster om du står på färjan med näsan riktad mot Marstrandsön), fast idag blåser det för mycket. Men en tur över med snipan blir det så snart vädret tillåter. Det finns två gamla gårdar där som jag vill besöka. Och så finns det en äldre dam som jag tror sitter inne med mycket intressant information, henne skulle jag gärna vilja prata med. Den här gången skall jag försöka vara mer fokuserad, strukturerad, fast om jag känner mig själv rätt kan jag inte låta bli att svepas med av allt oväntat och spännande som man hittar när jag egentligen letar efter något annat. Och det är inte alltid jag ens vet vad det är jag letar efter. Men lycka för mig är att få gå här med vinden blåsande i håret och hitta – och hitta på – historier som sakta fogas samman till en ny bok.
Uppdateringen av bloggen får stå åt sidan en tid, däremot försöker jag Twittra, skriva korta meddelanden. Klicka gärna på länken nedan för att följa med i min tillvaro. Eller sök på Ann Rosman Twitter.
Glada! hälsningar från Ann
I fredags dök de upp. Nio personer – sju tyska journalister, en kamerakille och en filmkille. Jag hade lagt upp ett program för att beskriva Marstrand, förklara min kärlek till denna fantastiska plats och visa olika ställen ur böckerna. Vi började med en middag på Societetshusets veranda. Jag bad alla beskriva vad de gjorde mer exakt. Allt från resemagasin till dagspress. Där satt vi och pratade till solen gick ned i norra inloppet. Sagolikt vackert. Strax innan vi skall lämna restaurangen drar Julia som arbetar med PR på Aufbau, mitt tyska förlag, upp första exemplaret av ”Fyrmästarens dotter” på tyska. Jag känner hur ett stort leende sprider sig över mitt ansikte. Det här är inte klokt. Att sitta med boken i handen och med nio personer kring mig på grund av något som jag hittat på och skrivit ned på datorn. Fantastiskt!!
Lördagsmorgonen startade med en ribbåtstur ut till Pater Noster. Minen på gänget på kajen då de fick se ribbåten var obetalbar. Marstrandsfjorden visade upp sig från sin bästa sida tack vare en svag ostlig vind och knappt några vågor. Det tar inte många minuter ut till Hamneskär. Vi klättrade upp i Pater Nosters fyrtorn och jag pekade ut över de många skären och beskrev skeppsbrott som ägt rum där. Svårt att tänka sig när hela havet glittrar och ser vänligt ut. Lunch i gamla fyrmästarbostaden innan vi återvände – nu till Swedecharters brygga på Koön. Ribbåten byttes mot en segelbåt. Ut genom norra inloppet och upp med seglen. Solen sken och vinden var precis lagom. Vi kryssade runt Åstol, gick utanför Marstrandsön, Klöverön och därefter Albrektsunds kanal tillbaka.
Nästa anhalt var en promenad på Marstrandsön. Stig Christoffersson, Hembygdsföreningens före detta ordförande satt utanför Rådhuset och väntade. Han kan allt om Marstrand, är som ett levande uppslagsverk Jag imponeras ständigt över hans kunskaper och inte minst hans minne! Vi visade Rådhuskällaren, berättade att huset var öns nästa äldsta (kyrkan är äldst) byggt 1647 då vi ännu var danska. Jag beskrev hur de kvinnor som anklagades för trolldom suttit fängslade i källaren i väntan på rättegång och dom på 1670-talet. Tänk om dessa väggar kunnat tala!
Klockan hade hunnit bli över sju innan rundturen på ön var avslutad och vi var på väg mot kvällens middag på restaurang Drott. Ytterligare en sagolik solnedgång.
När jag vaknar på söndagsmorgonen och upptäcker att det regnar lite tänker jag att det nog kommer gå över. Glatt tar jag färjan över till ön för att vinka av större delen av gänget från Hotell Nautic. Casimir och Karl som skall göra ett program för tyska NDR är kvar för att filma i Marstrand under dagen. Himlen öppnar sig och regnet vräker ned. Vi försöker göra bästa möjliga av situationen, men Marstrands gator ligger nästan tomma och jag fryser där jag går och visar, berättar, pekar. Det kan inte vara mer än 12-14 grader och blåsigt. Vi äter sen lunch och värmer oss inne på Lasse Maja. Gårdagens solsken känns avlägset när regnet smattrar mot rutorna. Stärkta av maten och något torrare återvänder vi ut i kylan. På något sätt lyckas vi i alla fall få till alla de vyer och scener som Casimir och Karl tänkt sig. Klockan hinner bli sex innan jag är hemma.
Måndagsmorgonen bjuder på strålande sol – ett väder som vi hade behövt igår! Att det kan vara så stor skillnad! Endast en tysk journalist finns nu kvar. Karl. Han är trevlig och historieintresserad. Jag har lånat nyckeln till Hembygdsföreningens lilla stuga. Här finna svartvita foton från gamla Marstrand. Karl lyssnar när jag berättar om sillperioder och gångna släkters steg. Roligt även för mig att få höra hur han arbetar med att bygga upp en film eller ett reportage.
Vi avslutar med Café Matildas räkmacka på kajen innan vi tar farväl.
Maken och barnen befinner sig redan ute på en sandstrand och jag packar snabbt en väska med badkläder innan jag går ned till bryggan och startar vår snipa. Långsamt tuffar jag genom den fullpackade hamnen, ut förbi Ärholmen. Jag känner mig lycklig och tillfreds. Boksläpp i Tyskland i augusti – det är ju inte klokt!