I fredags dök de upp. Nio personer – sju tyska journalister, en kamerakille och en filmkille. Jag hade lagt upp ett program för att beskriva Marstrand, förklara min kärlek till denna fantastiska plats och visa olika ställen ur böckerna. Vi började med en middag på Societetshusets veranda. Jag bad alla beskriva vad de gjorde mer exakt. Allt från resemagasin till dagspress. Där satt vi och pratade till solen gick ned i norra inloppet. Sagolikt vackert. Strax innan vi skall lämna restaurangen drar Julia som arbetar med PR på Aufbau, mitt tyska förlag, upp första exemplaret av ”Fyrmästarens dotter” på tyska. Jag känner hur ett stort leende sprider sig över mitt ansikte. Det här är inte klokt. Att sitta med boken i handen och med nio personer kring mig på grund av något som jag hittat på och skrivit ned på datorn. Fantastiskt!!

Lördagsmorgonen startade med en ribbåtstur ut till Pater Noster. Minen på gänget på kajen då de fick se ribbåten var obetalbar. Marstrandsfjorden visade upp sig från sin bästa sida tack vare en svag ostlig vind och knappt några vågor. Det tar inte många minuter ut till Hamneskär. Vi klättrade upp i Pater Nosters fyrtorn och jag pekade ut över de många skären och beskrev skeppsbrott som ägt rum där. Svårt att tänka sig när hela havet glittrar och ser vänligt ut. Lunch i gamla fyrmästarbostaden innan vi återvände – nu till Swedecharters brygga på Koön. Ribbåten byttes mot en segelbåt. Ut genom norra inloppet och upp med seglen. Solen sken och vinden var precis lagom. Vi kryssade runt Åstol, gick utanför Marstrandsön, Klöverön och därefter Albrektsunds kanal tillbaka.

Nästa anhalt var en promenad på Marstrandsön. Stig Christoffersson, Hembygdsföreningens före detta ordförande satt utanför Rådhuset och väntade. Han kan allt om Marstrand, är som ett levande uppslagsverk Jag imponeras ständigt över hans kunskaper och inte minst hans minne! Vi visade Rådhuskällaren, berättade att huset var öns nästa äldsta (kyrkan är äldst) byggt 1647 då vi ännu var danska. Jag beskrev hur de kvinnor som anklagades för trolldom suttit fängslade i källaren i väntan på rättegång och dom på 1670-talet. Tänk om dessa väggar kunnat tala!

Klockan hade hunnit bli över sju innan rundturen på ön var avslutad och vi var på väg mot kvällens middag på restaurang Drott. Ytterligare en sagolik solnedgång.

När jag vaknar på söndagsmorgonen och upptäcker att det regnar lite tänker jag att det nog kommer gå över. Glatt tar jag färjan över till ön för att vinka av större delen av gänget från Hotell Nautic. Casimir och Karl som skall göra ett program för tyska NDR är kvar för att filma i Marstrand under dagen. Himlen öppnar sig och regnet vräker ned. Vi försöker göra bästa möjliga av situationen, men Marstrands gator ligger nästan tomma och jag fryser där jag går och visar, berättar, pekar. Det kan inte vara mer än 12-14 grader och blåsigt. Vi äter sen lunch och värmer oss inne på Lasse Maja.  Gårdagens solsken känns avlägset när regnet smattrar mot rutorna. Stärkta av maten och något torrare återvänder vi ut i kylan. På något sätt lyckas vi i alla fall få till alla de vyer och scener som Casimir och Karl tänkt sig. Klockan hinner bli sex innan jag är hemma.

Måndagsmorgonen bjuder på strålande sol – ett väder som vi hade behövt igår! Att det kan vara så stor skillnad! Endast en tysk journalist finns nu kvar. Karl. Han är trevlig och historieintresserad. Jag har lånat nyckeln till Hembygdsföreningens lilla stuga. Här finna svartvita foton från gamla Marstrand. Karl lyssnar när jag  berättar om sillperioder och gångna släkters steg. Roligt även för mig att få höra hur han arbetar med att bygga upp en film eller ett reportage.

Vi avslutar med Café Matildas räkmacka på kajen innan vi tar farväl.

Maken och barnen befinner sig redan ute på en sandstrand och jag packar snabbt en väska med badkläder innan jag går ned till bryggan och startar vår snipa. Långsamt tuffar jag genom den fullpackade hamnen, ut förbi Ärholmen. Jag känner mig lycklig och tillfreds. Boksläpp i Tyskland i augusti – det är ju inte klokt!

Semester! Jag befinner mig på en ö söder om Marstrand. Sitter och ser ut över havet och båtar som lagt till mot klipporna. Det spelar ingen roll hur många gånger jag gör det, vyn är alltid olika och jag tröttnar aldrig. Havet som ikväll ligger stilla har så många ansikten.

Vi kom hit igår och bor i ett hus som lånats ut av makens bror och fru. Ungarna älskar stället och springer glatt från bryggan upp till huset, ännu iförda flytvästar. En hel vecka skall vi vara här och njuta av tillvaron. Ta promenader på den lilla stigen som går över ön, prata och läsa. Här finns ingen tv. Och ingen tycks heller sakna den. Jag läser Ann Cleeves deckare ”Svart som natten”. Den utspelar sig på Shetlandsöarna, en miljö jag känner rätt väl efter seglatserna dit.

Annars funderar jag en del över mina nya idéer. Tack alla ni som hör av er med glada tillrop och berättar att ni väntar på bok 3. Det gör mig väldigt glad! Anteckningsboken finns alltid i fickan, tankar dyker upp när man minst anar det! Maken suckar ibland när söndagspromenaden utvecklas till något helt annat än han tänkt sig. När barnen och jag i förra veckan blev avsläppta på Klöverön för att ta en promenad och därefter möta maken på andra sidan ön. Jag VET att jag skulle ha tagit höger när stigen delade sig, det var bara det att till vänster låg Bremsegården som jag varit nyfiken på hur länge som helst, och på övervåningen står ett fönster på glänt … Killarna och jag går mot det gamla huset där en kvinna är ute i trädgården. Vi börjar prata och jag inser att jag får ringa Niklas för att tala om att jag ändrat våra planer. Problemet är att jag inte har någon täckning på mobilen. Kvinnan och hennes man som visar grodyngel för mina förtjusta söner erbjuder mig att låna deras fasta telefon.
”Varifrån ringer du?” frågar Niklas.
” … Bremsegården”, säger jag och hör hur han suckar i andra änden.
”Och där hamnade ni av en ren händelse?”
”Vi tar det sedan, jag vet att jag skulle svängt höger.”
”Smygresearch”, svarar han. Och visst har han rätt, men mina tankar och idéer tar ju inte semester. Berättelsen letar sig vidare och om man ser ett fönster på glänt måste man ju passa på!