Viskningar från det förgångna på Carlstens fästning

Sommaren är slut, Bokmässan likaså. Tack för fina, roliga möten i samband med mässan. Och tack för alla härliga kommentarer som ni lämnar här på min sida – det ger mig extra energi.

Nu sitter jag här igen och visst borde jag uppdatera sidan oftare, men jag skriver och hela mitt fokus ligger på berättelsen, bok 4.

Fastän jag vet vilken historia jag vill berätta har det varit trögt i början. Jag kunde inte minnas att det var så trögt senast, så jag tittade i min gamla anteckningsbok över ”Porto Francos väktare” och insåg att visst tar det ett tag för historien att finna sin väg. När man blickar bakåt ser vägen så rak och självklar ut men så är det inte när man sitter där och skriver. Även om det finns en plan så händer det oväntade saker och trots att man själv skapat karaktärerna så tar de sig ibland friheter som man inte alls räknat med.
Jag började med research på allvar i mars. GIck runt med kommendant Eiwe Svanberg uppe på Carlstens fästning. Kröp i gångar och lät ljuset från otillräckliga ficklampor lysa vår väg eftersom elen vägrade fungera. Och jag som är mörkrädd och allt.

Levnadsödet som jag vill berätta om har funnits med mig ett bra tag. En person som jag ofta går och tänker på trots att hon varit död i över 200 år.
En kvinna, mitt bland alla män inne på Carlsten. Isolerad och inlåst utan någon kontakt med de andra fångarna eller yttervärlden. Varje gång jag öppnar porten till Kommendantshuset där hon och de andra adliga fångarna satt fängslade ropar jag
”Hallå allihop här kommer jag!” bara för att förvarna dem. Och kanske även förbereda mig själv i ett försök att tygla min hopplöst vilda fantasi. Egentligen skulle jag inte bli särkilt förvånad om någon i ålderstigna kläder klev fram och hälsade mig välkommen eller frågade vad jag hade där att göra. Om jag inte hade dött på kuppen.

Det händer något med mig när jag kommer innanför Carlstens murar. Jag undrar om det finns sång, klagorop och minnen kvar efter alla dem som suttit där. Eller åtminstone någon? Om man lägger huvudet riktigt nära stenmuren. Borde det inte göra det?
Jag nickar och viskar ”Guds fred” eller bara ”Hej” vid ett hörn i slutet av den långa gången där flera personer sett en soldat stå. Går så lugnt jag kan och pustar ut på andra sidan, tacksam att ingen lagt en knotig hand på min axel.

Historien är väl aldrig längre bort än så egentligen? Inte längre bort än våra minnen och tankar. Regnet smattrar mot fönstret och äppelträdets grenar sträcker sig mot himlen, vajar i vinden medan jag skriver vidare.