Metta Fock, Bokmässan och alla nya pusselbitar

Regnet piskar mot rutorna och jag sitter med tända ljus och en kopp kaffe vid köksbordet som står på en av våra inglasade verandor. Härifrån ser man över sundet till Marstrandsön. Kyrkan, en bit av kajen, Grand Hotell och Carlstens fästning. Tankarna går till Metta Fock, de gör de rätt ofta och även om boken Mercurium är släppt sedan länge så vill inte Metta släppa taget om mig. Det känns så. Hon kommer alltid ha en särskild plats i mitt hjärta, mycket tack vare att vi hittade nu levande släktingar som också de betyder oerhört mycket för mig. Cecilia med familj. Som inte alls kände till sin farmors farmors farmor eller hennes levnadsöde. Men som tagit henne till sig och tagit hand om allt material som vi plockat ut från arkiv och alla möjliga – och omöjliga håll. Och häromdagen blev jag kontaktad av en Magnus Ridderbjelke, ättling till Mettas farbror Åke. (Metta ger sig iväg till sin farbror i Dalsland innan första rannsakningen börjar.) På farbror Åkes sida av släkten har man bevarat Mettas minne. Och det kändes fint att kunna koppla ihop Cecilia med Magnus!

Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet såg vilket arbete som låg bakom boken och förklarade att ”Den är utan tvekan en av de bästa historiska romaner jag har läst” och påpekade att hans fru Katarina var av samma åsikt. (Se hennes blogg: http://katarinaharrisonlindbergh.wordpress.com/2012/08/19/ann-rosman/

Årets Bokmässa var fantastisk – tack alla ni som dök upp i Forma Books monter. Jag blev helt överväldigad! Köer och kaos. Det var knappt jag trodde det var sant. Och alla glada tillrop här på sidan eller via Facebook och Twitter. Om ni bara visste vad jag uppskattar det!

Efter fyra böcker borde man väl veta hur man gör, kan man tänka. Men kanske var det del av problemet. Arbetet med fyra böcker på fyra år kom ikapp mig och under ett par veckor kände jag mig totalt handlingsförlamad trots att jag redan hade en tanke inför kommande bok. Till slut fick jag ringa mitt förlag och säga att jag behöver mer tid till nästa bok. Jag vill ha tid att undersöka gamla hus i Marstrand, med ficklampa i handen huka mig och gå ner i dragiga källare med stampade jordgolv. Jag älskar sådant! Få den där känslan att man kliver in i en annan värld och egentligen skulle jag inte bli så förvånad om hästdragna träkärror passerade på kajen när jag kom upp från källaren igen. Damer iklädda långklänning och med parasoll i handen …

Jag vill kunna prata med min äldste vän – Marstrands Hembygdsförenings gamle ordförande Stig – när han berättar. Och så vill jag tillsammans med släktforskare Birgitta hitta de där små detaljerna, de där människorna som förmedlar sin del av historien till mig. Människorna i dokumenten, bortom det spröda pappret. För åh vad det är fantastiskt när de kliver fram. Det är ju den historien jag vill berätta vidare i min tur. Jag skall bara få pusselbitarna på plats först …