Tänk alla de människor som trampat på skifferplattorna och kullerstenen före mig!

DET ÄR DIMMA ute, som så ofta på våren innan havet har värmts upp. Äldste sonen är lämnad på dagis.

Kl 9.02 tar jag den blå linfärjan till Marstrandsön, går längs kajen, viker av Drottninggatan upp mot den vita medeltida kyrkan. Hejar på Danne på lastmoppen. Ljudet dämpas av tjockan som svept in alla gränderna i ett vitt töcken. Fantasin sätts med lätthet i rörelse och jag håller ett extra hårt tag i barnvagnen där ettårige sonen sitter, för att inte sugas med in i det förgångna.

Tänk alla de människor som trampat på skifferplattorna och kullerstenen före mig! Baderskor, servitriser och springpojkar. Kaparkaptener och kungar.

Carlstens fästning på toppen av ön hyser inte längre några fångar men vakar fortfarande över trästaden nedanför. Likt ett sagoslott ligger Societetshuset med sina sirliga verandor vid norra inloppet. Längs Långgatan har varje generation lagt på sina lager med färg på snickarglädjen. Vart man vänder sig finns det historia, och historier.

Trots att jag alltid älskat att skriva utbildade jag mig inom it & företagsekonomi och satt till slut med två fil kand, en i vardera ämnet. Jag började arbeta som it-konsult med affärssystem. Att man kunde bli författare tänkte jag inte ens på. Skrev gjorde jag däremot. Loggböcker över långfärdsseglingarna till Skottland, Shetland, Orkney, Nordirland och St Kilda utanför Yttre Hebriderna, och kilovis med resebrev. När segelbåten byttes mot ett ”hus med renoveringsbehov” i Marstrand såg jag nya möjligheter.

Där, mitt i det salta västerhavet på Hamneskär väster om Marstrand, står fyren Pater Noster. En rödlackad krinolinfyr, en Heidenstammare från 1868. Företaget som jag arbetade på beslutade att sponsra renoveringen av fyren och jag engagerade mig. Där börjar också min berättelse. Eftersom ingen bott i den otillgängliga öns fyrmästarbostad på många år skulle det mycket väl kunna finnas en kropp inmurad i matkällaren. Och väggen skulle absolut kunna rasa när man lägger sista handen vid renoveringen inför nyinvigningen, som faktiskt skedde på riktigt år 2007. Titeln på min berättelse blev Fyrmästarens dotter.

Medan solen går ned i väster och förvandlar havet till flytande guld skriver jag vidare. Bland vällingflaskor och ovikt tvätt, där rödrandiga katten McRill ligger hopkurad, sitter jag med datorn. Gamla historier – sanna eller inte. Den osannolika verkligheten, som hela tiden pågår. Kärleken, arbetet, lusten och drömmarna.

Fotografier på annrosman.se
Header: Nina Zanders
Denna sida: Anette Ericsson