Porto Francos väktare

Porto Francos väktare är den våldsamma berättelsen om Marstrands tid som frihamn. Tiden är sent 1700-tal; kapare, smugglare och mördare härjar ostört.

En ung kvinna stiger iland i Marstrands hamn en septemberdag 1793. Håret är kapat under mössan, hennes bröst är lindade och byxorna hänger löst på den gängliga kroppen. Runt omkring myllrar det av liv; sjömän på skeppen, handlare, brottslingar som fått amnesti i frihamnen. Hennes enda hopp står till att de ska ta henne för en man, att hon ska hitta arbete och någonstans att bo. Att hon inte ska tvingas åka tillbaka.

220 år senare görs ett gruvligt fynd på Klöverön. En kvinna och ett spädbarn hittas döda i Gamle mosse och kriminalinspektör Karin Adler kopplas in. Men att identifiera de två döda visar sig vara lättare sagt än gjort. Det enda man kan säga med säkerhet är att de har legat i mossen länge. Väldigt länge.

Jag har länge velat berätta om Marstrands tid som frihamn, Porto Franco, 1775-1794. Och om Porto Franco-brevets nionde paragraf, som innebar att Marstrandsön var en fristad för förbrytare, i alla fall rörande de brott som inte gick liv eller ära förnär. Konkurs och förskingring är två exempel på detta, även om grevar och andra som såg sig som lite förmer föredrog att skriva ”derangerad ekonomi” som orsak till sin Marstrandflykt.

Jag ville fånga livet på den lilla ön och alla som levde här vid den tiden. Sillpatroner, bedragare, judiska handelsmän, prostituerade, kapare, sjörövare, tullare, lotsar, Carlstens fångar, franska adelsmän, handlare, sjömän från olika nationer och mitt uppe i allt detta – lokalbefolkningen.

Men jag ville också berätta om dem som fick kaparbrev men gick över gränsen och blev sjörövare. Med ett kaparbrev, utfärdat av kungen, på fickan hade besättningen rätt att ge sig på både handelsfartyg och krigsfartyg tillhörande länder som Sverige befann sig i konflikt med. Tanken var att kaparna skulle utgöra en form av försvar för Västkusten och samtidigt förse Sverige med varor.

De kapade fartygens besättning sattes på Carlstens fästning, medan båt och gods togs omhand och utauktionerades. Kronan ersatte varje kanon med en summa pengar. Det var emellertid frestande att som kapare istället ta hand om hela lasten och kanonerna själv. Vinsten blev ju så mycket större då. Men besättningen skulle antagligen skvallra och det säkraste var att göra sig av med dem … Handlarna, däribland Widells, samarbetade med kaparna – eller ska vi kalla dem sjörövarna – och flera av handlarna hade till och med egna kaparfartyg.

Den observante ser kanske att det står ett W för Widell på huset med grönärgat koppartak beläget på Hamngatan 25, på kajen.

Problemet var att tidsperioderna inte riktigt sammanföll utan löpte efter varandra. Porto Franco-eran tar slut 1794 medan sjörövarna i Marstrands farvatten är som mest aktiva1800-1825. Lösningen blev att låta en person binda ihop de båda epokerna: Agnes från Näverkärrs gård uppe på Härnäset, norr om Lysekil. Härnäset och Klöverön påminner dessutom mycket om varandra och jag tänkte att Agnes nog skulle kunna känna sig hemma på Klöverön.

Marstrands siste sjörövare dör 1854 – det är inte särskilt länge sedan.

Så kliv iland på Marstrands kaj anno 1793 – en galen tid!