Berättelsen i min kommande bok Mercurium har verkligen gått under skinnet på mig. Adelsdamen Metta Fock född Ridderbjelke anklagas år 1802 för giftmord på två av familjens fyra barn samt sin make. Men Metta är skärpt och försvarar sig med bravur under rättegångarna som följer, kanske gör hon det till och med för bra för till slut vill man bara tvinga av henne en bekännelse. För att påskynda detta fråntar man henne alla möjligheter att försvara sig. Hon får inte träffa någon, inte använda papper och penna och kan därför inte heller skriva någon överklagan.
Men hon får handarbeta och broderar(!) en nådeansökan. Som enda kvinna någonsin sätts hon på Carlstens fästning i Marstrand där hon gradvis bryts ned av isoleringen …
Jag vill ju inte berätta hela historien här men det har varit kämpigt att skriva den här gången. Därför kändes det så fantastiskt när min goda vän och släktforskare Birgitta hittade nu levande släktingar till Metta. Knappt jag trodde det var sant. Länge satt jag med telefonnumret till en viss Cecilia innan jag slutligen ringde. Metta är nämligen Cecilias farmors farmors farmor, vilket hon inte kände till.
I fredags var jag i Stockholm och fick äntligen ett ansikte på Cecilia och tillsammans fick vi se Mettas nådeansökan som idag finns på Nordiska museet. Vissa dagar kommer man nog alltid att minnas och det här var definitivt en av dem.

Tack till föremålsintendent Berit Eldvik på Nordiska museet som visade oss nådeansökan och står intill Cecilia på bilden.

20120223-085649.jpg

Mercurium

Mercurium blir titeln på bok 4. Det är det gamla ordet för arsenik …

Så här ser manuset ut just nu – utspritt över köksbordet. Jodå det finns ett system i det. Grönt A4-papper betyder till exempel att det skall in ett stycke av dåtidshistorien där.
Ja, det är bara att fortsätta!

Hoppfulla hälsningar!
Ann

20120123-111126.jpg

Viskningar från det förgångna på Carlstens fästning

Sommaren är slut, Bokmässan likaså. Tack för fina, roliga möten i samband med mässan. Och tack för alla härliga kommentarer som ni lämnar här på min sida – det ger mig extra energi.

Nu sitter jag här igen och visst borde jag uppdatera sidan oftare, men jag skriver och hela mitt fokus ligger på berättelsen, bok 4.

Fastän jag vet vilken historia jag vill berätta har det varit trögt i början. Jag kunde inte minnas att det var så trögt senast, så jag tittade i min gamla anteckningsbok över ”Porto Francos väktare” och insåg att visst tar det ett tag för historien att finna sin väg. När man blickar bakåt ser vägen så rak och självklar ut men så är det inte när man sitter där och skriver. Även om det finns en plan så händer det oväntade saker och trots att man själv skapat karaktärerna så tar de sig ibland friheter som man inte alls räknat med.
Jag började med research på allvar i mars. GIck runt med kommendant Eiwe Svanberg uppe på Carlstens fästning. Kröp i gångar och lät ljuset från otillräckliga ficklampor lysa vår väg eftersom elen vägrade fungera. Och jag som är mörkrädd och allt.

Levnadsödet som jag vill berätta om har funnits med mig ett bra tag. En person som jag ofta går och tänker på trots att hon varit död i över 200 år.
En kvinna, mitt bland alla män inne på Carlsten. Isolerad och inlåst utan någon kontakt med de andra fångarna eller yttervärlden. Varje gång jag öppnar porten till Kommendantshuset där hon och de andra adliga fångarna satt fängslade ropar jag
”Hallå allihop här kommer jag!” bara för att förvarna dem. Och kanske även förbereda mig själv i ett försök att tygla min hopplöst vilda fantasi. Egentligen skulle jag inte bli särkilt förvånad om någon i ålderstigna kläder klev fram och hälsade mig välkommen eller frågade vad jag hade där att göra. Om jag inte hade dött på kuppen.

Det händer något med mig när jag kommer innanför Carlstens murar. Jag undrar om det finns sång, klagorop och minnen kvar efter alla dem som suttit där. Eller åtminstone någon? Om man lägger huvudet riktigt nära stenmuren. Borde det inte göra det?
Jag nickar och viskar ”Guds fred” eller bara ”Hej” vid ett hörn i slutet av den långa gången där flera personer sett en soldat stå. Går så lugnt jag kan och pustar ut på andra sidan, tacksam att ingen lagt en knotig hand på min axel.

Historien är väl aldrig längre bort än så egentligen? Inte längre bort än våra minnen och tankar. Regnet smattrar mot fönstret och äppelträdets grenar sträcker sig mot himlen, vajar i vinden medan jag skriver vidare.